Den kommersiella julen är över. Redan på juldagen börjar rean i teknikbutiken numera. Men Bach påminner om att firandet av inkarnationen är minst två veckor långt. I ”Juloratoriet” från 1734 presenteras den kristna storyn från Jesu födelse till de heliga männen med sina gåvor. Ursprungligen uppfördes det under sex gudstjänster från juldagen till trettondagen men här som ett verk.
Kyrkan som konsertarena bär på sina svårigheter. Mikrofoner som ovana präster måste tala rakt in i, man vet aldrig när man får applådera och arrangörerna själva går inte före så att man kan hänga på. Och så är det ju det här med akustiken. Sofia kyrka är en centralkyrka, det vill säga fyra gångar möts i mitten. Ljudet studsar runt som i Globen.
Med de förutsättningarna blev starten lite skakig för ”Juloratoriet” i Sofia. Orkestern hade satts samman för detta enda uppförande och var inte helt överens om tempot – inte bara ekot skapade fördröjningar.
Också konsertmästaren Stefan Lindvalls känslosamma stil bryter av mot Gustaf Sjökvists enklare. Nyare rön visar att barocken var betydligt mer känslosam än man trodde under 60- och 70- talen då historisk trohet blev ett begrepp. Bägge är fullt möjliga tolkningstraditioner, men där Sjökvist tassar försiktigt vill Lindvall beröra hjärtan. Hans dragningar i fraserna segade något i det överakustiska rummet, men när han i några satser hade solon lystrade man. Ett namn att lägga på minnet.
Gustaf Sjökvists kammarkör har flyttat till Ersta sedan han gick i pension (och namnet på den förra kyrkan står inte ens med i presentationen – Storkyrkan, som man så snöpligt fick lämna). I Sofia stod sångarna i blandade stämmor så att sopraner, altar, tenorer och basar hörde varandra. Så blir klangen jämnare och akustiken tillåts inte förstöra.
Kören är i fantastiskt fin form. Inga soloröster sticker ut och man odlar inte som många andra körer later i en överdriven textning. Ett ”t” i slutet av ”Kind” sattes av mjukt, spottades inte ut. När alten Annika Hudak vid ett tillfälle drog ut ett ”sss” i ”Lust” tittade Sjökvist på henne – hans musik är mer ekonomisk.
Hudak gjorde fint ifrån sig och gav Maria värmande tröst med en lätt desperation under ytan. Emma Kirkby var förstås den stora stjärnan, frekvent gäst i svenska kyrkor på senare år. Hennes mellanregister är hennes styrka då höjdtonerna numera är svåra att hantera. Men särskilt starka var tenoren och basen, Anders J Dahlin och Patrik Sandin. Dahlin gjorde med klang och tydlig deklamation recitativen precis så spännande som de ska vara.
Sofia Lilly Jönsson, SvD 7 januari 2013