Om förgänglighet och förhärligande – musik mellan himmel och jord
Denna konsert spänner över mer än tre århundraden – från barockens sorgemusik till samtida a cappella-verk och Francis Poulencs lysande Gloria. I centrum står de eviga frågorna om liv, död och tröst – och hoppet om ett ljus bortom mörkret.
Konserten inleds med The Queen’s Farewell av den fransk-brittiske kompositören och flöjtisten Jacques (James) Paisible. Denna högtidliga musik för fyra träblåsinstrument och slagverk, skriven i England i slutet av 1600-talet, andas hovlig elegans. I dess ömma, nästan dansanta melankoli hörs både avsked och värdighet – en musikalisk hyllning till det förgängliga.
Henry Purcell, kanske den mest betydande engelske barockkompositören, tillägnade flera av sina vackraste verk minnet av avlidna. I Remember Not, Lord, Our Offences ber kören om gudomlig barmhärtighet – en klanglig dialog mellan skuld och hopp, buren av Purcells mästerliga texttolkning. Därefter följer hans berömda Funeral Music for Queen Mary, komponerad 1695 till drottningens begravning. Den allvarliga tonen från tromboner och trumpeter, körens mörka färger och den strama rytmiska pulsen ger musiken en tidlös värdighet.
Vi glider därefter över till modernismens klangvärld, där temat avsked får en ny, andlig gestalt. I Hear My Prayer tar Sven-David Sandström upp Purcells berömda motett och låter den övergå i sitt eget uttryckssätt. Övergången sker nästan omärkligt – från Purcells meditativa stämning till Sandströms intensiva och uttrycksfulla körspråk, så typiskt för hans musik.
Även Knut Nystedt knyter i sitt legendariska Immortal Bach an till en äldre förebild: Johann Sebastian Bachs koral Komm, süßer Tod. Nystedt låter stämmorna sträckas ut i olika tidsförlopp, så att tidsfaktorn som ordnande element tycks upplösas och vi får en aning av evighet. Körsatsen andas, klingar ut och upplöses i rummet – en ljudande vision av oändlighet.
Efter en kort paus, då ni kan sträcka på benen och vi förbereda den andra delen, ägnar vi oss helt åt Francis Poulencs musik. En ny stämning växer fram: en tro som inte förnekar det jordiska. Som en stillsam prolog framförs det innerliga Agnus Dei ur Messe en sol majeur för solosopran och kör a cappella – en förening av enkelhet och djupt känd längtan, en tyst bön om fred.
Det avslutande Gloria, här i en bearbetning för symfonisk blåsorkester av Anders Emilsson, är ett av 1900-talets mest färgsprakande verk. Poulencs musik jublar, dansar, ber och tröstar på samma gång. I de sex satserna möts tvivel och tillförsikt, glädje och ödmjukhet – olika sidor av en djupt mänsklig andlighet. Poulenc suddar ut gränsen mellan det sakrala och det livsglada; istället för högtidlig värdighet möter vi ett verk fullt av kontraster: munterhet, ironi, djup tro och barnslig fromhet.
Redan inledningen överraskar – körens Gloria låter mer som ett glatt utrop än en vördnadsfull bön. Musiken rör sig med lätthet mellan himmelsk andakt och jordisk livfullhet, mellan parisisk humor och mystisk fördjupning.
”När jag skrev Gloria hade jag Benozzo Gozzolis fresker i huvudet, där änglar sticker ut tungan och munkar spelar fotboll. Det förklarar den glada tonen i vissa avsnitt – en sorts glad helighet.”
– Francis Poulenc i en intervju med Claude Rostand, 1957
Växlingen mellan stor körklang, skimrande orkesterfärger och sopranens innerliga röst skapar en fascinerande spänning. I de stilla satserna, som Domine Deus, når Poulenc en gripande enkelhet som går rakt in i hjärtat. Gloria är ett verk fullt av mänsklighet – en bön som ler. Den som öppnar sig för musiken känner hur tro, humor och skönhet smälter samman till en underbar, tidlös upplevelse.
Varmt välkommen!