Jubileer och invigningar är särskilt trevliga tillfällen att hitta på festliga konsertprogram till. Ofta finns det en grundidé, en innehållsmässig utgångspunkt eller helt enkelt en vision om vilken stämning man vill skapa. Sedan börjar man tänka i många riktningar, kanske ska det vara livligt och sprudlande, med en gnutta champagne i luften, eller mer allvarligt och festligt…? Gustaf Sjökvists Kammarkör fyller 30 år och utsikten till ett förnyat samarbete med de underbara musikerna i Arméns musikkår gav mig möjlighet att välja ut ett verk som stått på min önskelista länge. Med Anton Bruckners mässa i e-moll framför vi ett verk som genom sitt stora format sätter tonen för jubileumskonserten. Så det kanske blir lite mindre livligt, men desto mer festligt och andligt!
Bruckner var inte bara känd som skapare av stora symfonier, utan var också högt ansedd som organist långt utanför Österrikes gränser. För att följa önskan om kontemplation och andlighet vallfärdade publiken till stiftet S:t Florian i Linz för att höra den berömde organisten spela och beröras av hans improvisationer. De två Aequale, miniatyrer för tre tromboner, är en liten reminiscens av hans magnifika och samtidigt andäktiga orgelspel. De fungerar också som preludier till de två motetterna Ave Maria och Christus factus est, som hör till de mest kända körstyckena i den tyskspråkiga kyrkomusiken. Christus factus est, som är en del av Stilla veckans liturgi, skildrar Kristi död på korset. Bruckner tonsatte texten till denna gradualsång flera gånger. Denna version, komponerad 1884, vittnar om tonsättarens djupa fromhet. Med hjälp av stora melodiska och dynamiska kontraster skildrar Bruckner både den förödmjukelse som Guds Son upplever på korset och den upphöjelse som han därefter upplever.
Efter denna andäktiga och romantiska början gör vi ett stort tidssprång, men bara en kort geografisk resa, nämligen till det österrikiska grannlandet Slovenien. Där bor tonsättaren Nana Forte, vars virtuosa körverk ”Silent Steps” vi uruppförde 2021. Nana skriver om de två stycken som ni ska få höra idag:
The pieces Iam non dicam and Sancta Trinitas are part of a choral cycle titled “Four Sacred Pieces”, commissioned in 2015 by the Lyon-based Ensemble Epsilon. I was requested to compose new works using the same sacred texts previously set in music by Renaissance composers Jacobus Gallus and Dominique Phinot. These sacral texts provided a rich source of inspiration, both spiritually and musically, prompting me to blend tradition with my own musical language, to bridge past and present through a shared textual foundation. I aimed to capture a sense of historical continuity, preserving echoes of the past by incorporating partially modal sonorities and Renaissance techniques, such as the use of double choir. At times, the two choirs sing as one, while at others, they respond to each other or complement one another.
Mässan i e-moll komponerades 1866 i samband med invigningen av Votivkapellet i katedralen i Linz. Eftersom framförandet ägde rum utomhus fick Bruckner klara sig utan stråkar i orkestern. I stället använde han sig av en blåsensemble från den lokala militärorkestern. Denna begränsning till ”Harmoniemusik” inspirerade Bruckner till att komponera sitt kanske mest innerliga och definitivt mest originella körverk. På många ställen påminner det om Palestrinas konst, men med sina avancerade harmonier och kluster av klanger är det ändå en ”äkta” Bruckner, som vi känner honom från hans symfonier. Denna mässa är först och främst ett körverk med orkesterackompanjemang, inte tvärtom. Blåsstämmorna används sparsamt på flera ställen, de förstärker den dynamiska utvecklingen och bidrar till att ge vissa ord och textrader en särskild innebörd. På andra ställen kommenterar de och går i dialog med kören. Den, för den tidens körmusik, vanliga fyrstämmiga satsen är ett undantag. I stället komponerar han ofta för åtta stämmor och långa sträckor a cappella, som redan i första satsen, Kyrie. Det första Kyrie eleison inleds lugnt och introspektivt. Christe eleison leder till en första kraftfull höjdpunkt, en dramatisk vädjan, innan det sista Kyrie eleison tyst avslutar satsen. En stigande och fallande fagottfigur löper genom det fyrstämmiga Gloria, som börjar efter den gregorianska intonationen. En uttrycksfull övergång, spelad av de fyra hornen, leder till den åttastämmiga mittdelen Qui tollis med en karakteristisk harmonisk förskjutning. I Quoniam tas temat från början upp igen och i slutet kröns satsen av en kraftfull fyrstämmig fuga. Credo inleds, även det efter gregoriansk intonation, med unison sång. Höjdpunkten i denna sats är Et incarnatus, ett adagio med innerligt uttryck, som följs av det mörka, klagande Crucifixus. Detta följs av ett jublande Et resurrexit, och kören återgår till kraftfull fyrstämmighet. Avslutningen är en eftertrycklig proklamation av Vitam venturi saeculi, det eviga livet. I det mäktiga åttastämmiga Sanctus utvecklar Bruckner hela sitt polyfoniska mästerskap, baserat på ett motiv från Palestrinas ”Missa brevis”. Det underbara Benedictus är ett mästerligt exempel på lyrisk kontemplation. Här får vi uppleva den romantiske Bruckner. I Agnus Dei finns, liksom i första satsen, höjdpunkter som kan tolkas som rop och därmed dramatiskt understryker vädjan om nåd. Med bönen om frid Dona nobis pacem avslutar vi lugnt denna magnifika mässa.
Florian Benfer