I februari 2015 miste kören sin grundare och dirigent, Gustaf Sjökvist, efter en längre tids sjukdom. Kören fortsätter sin verksamhet i viljan att föra Gustafs musikaliska gärning vidare.
Mellan åren 1967 och 2011 var Gustaf Sjökvist verksam i Storkyrkan i Stockholm som domkyrkoorganist med ansvar för kyrkans kör- och konsertverksamhet. Gustaf Sjökvist var förvisso hovorganist, preses i Kungliga Musikaliska Akademien och en av världens främsta kördirigenter. Men han var också en gränsöverskridare, lika hemma i jazzen som den klassiska musiken.
Gustaf studerade kördirigering för Eric Ericson och orkesterdirigering för Sixten Ehrling. 1986-1994 var Gustaf chefdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, och sedan 1994 förste gästdirigent hos Radiokören vid Bayerischer Rundfunk i München.
1988 blev han ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien, och 1991 tilldelades han professors titel av den svenska regeringen. 1998 erhöll Gustaf Sjökvist den kungliga medaljen Litteris et artibus och utnämndes 2000 till hovorganist.
I november 2007 tilldelades Gustaf Sjökvist Medaljen För Tonkonstens Främjande av Kungliga Musikaliska Akademien för sina betydelsefulla insatser i det svenska musiklivet. I december 2012 valdes Gustaf Sjökvist till Preses i Kungliga Musikaliska akademien vilket han var fram till sin död februari 2015.
Körens minnesord över Gustaf
Det är med stor sorg och oändlig tacksamhet som vi tar avsked av vår käre Gustaf. Trots en längre tids sjukdom musicerade vi in i det allra sista. Gustaf var musik och gav musik. Minnet av honom och hans gärning kommer att leva med oss länge, länge.
”Bästa vänner” – så började alla mejl till kören. De kunde innehålla sida upp och sida ner med kommentarer om dynamik, rytmisk indelning, intonation eller när ”t” skulle sättas i Mahlers “Urlicht”. Ibland kom det någon typ av pik, kombinerat med uppmuntran: ”Till min glädje hör jag att stämrepetitioner förekommer. Mycket roligt! För oss alla!!!”
Gustaf var perfektionist, det gick alltid att sjunga lite svagare, än mer tillsammans eller med tydligare textning. I bagaget hade han alltid sin lilla bedrövliga synth. Med den fick vi ton när vi skulle börja sjunga, med den kontrollerades det om vi hållit ton hela stycket igenom. Vi förväntades göra vårt allra bästa på varje repetition: ”Vi är inte en kör som sjunger för att träffas – vi träffas för att sjunga!”
Gustaf hade ett klangligt ideal som också genljöd i hans person. En rörelse mot det enkla, raka och oförställda, utan krusiduller. En ödmjukhet och ett lyssnande. Gjordes musiken bara rättvisa talade den sitt eget språk, oavsett om det var ett verk av Olle Adolphsson eller Brahms. Och på att göra musiken rättvisa var Gustaf en mästare. Just de små gesterna – de återhållsamma uttrycken – gjorde det så extra underbart de gånger då Gustaf plötsligt försvann in i musiken. När ögonen blixtrade till och känslans ingivelse tog över. Detta hände vid vår sista stora konsert i höstas, vårt 20-årsjubileum. Vi sjöng Arnold Schönbergs ”Friede auf Erden”. Gustaf var märkt av sjukdomen och hade, vet vi nu, inte långt kvar. Men där och då, mot styckets höjdpunk, var han precis så stark som musiken, ett med den och med sitt instrument. Och för ett ögonblick stod tiden alldeles still. Gustaf var vår inspiratör, läromästare, vår kritiker och vår riktigt goda vän. Att få sjunga med honom var ett konstant flöde av inspiration och underbara musikaliska upplevelser, oavsett om det handlade om modern körlyrik, jazz eller de stora klassiska verken. Med Gustaf blev den enklaste visa till stor konst.
Mången gång har vi gnällt över tidsåtgång och högt tempo. När vi nu summerar vill vi intet plocka bort. Alla minnen vill finnas kvar. Vi kommer aldrig glömma. Vila i frid Gustaf och se till att få lite ordning på änglakörerna.
