Välkommen till en musikalisk resa genom Johann Sebastian Bachs musikbibliotek!
Det har länge varit känt att Bach hade ett mycket omfattande musikbibliotek. Medan andra tonsättare på hans tid reste runt i Europa, höll Bach sig främst uppdaterad om den senaste musikaliska utvecklingen med hjälp av tryck och manuskript. Han samlade inte bara kompositioner av sina samtida, utan också viktiga verk av sina föregångare, och alla dessa verk framfördes i olika sammanhang. Efter att Bach under sina första två år som Thomaskantor hade fyllt kyrkorna i Leipzig med sina egna kompositioner framförde han under året 1725 flera kantater av sin vän Georg Philipp Telemann och under 1726 sammanlagt 17 kantater av sin kusin Johann Ludwig Bach från Meiningen.
Men vet vi exakt vilka partitur av andra tonsättare som han ägde? Tyvärr inte, eller bara delvis. Att rekonstruera stora forskares privata bibliotek är ett populärt forskningsområde. Det beror på att de speglar ägarens personlighet, intressen, preferenser, lärare och förebilder. Det är förståeligt att musikforskare är angelägna om att veta exakt vad som fanns på hyllorna i Bachs hushåll. Tyvärr finns det ingen lista över musikverken, ingen bibliotekskatalog som Bach själv skulle ha sammanställt. Även om det tidigare har talats mycket om Bachs musikbibliotek, var det inte mer än spekulationer. Det var först i början av 1990-talet som en doktorsavhandling systematiskt försökte ta reda på vilka verk han faktiskt hade ägt. De stora förhoppningarna kunde dock inte infrias fullt ut och vi befinner oss fortfarande i detta skede idag. Nu vet vi åtminstone med säkerhet vilka av verken han ägde, men utöver det kan vi bara spekulera.
När det gäller Bachs boksamling är situationen annorlunda. Från katalogen över hans kvarlåtenskap och från anteckningar som han gjorde vid varje inköp (på auktioner) vet forskarna inte bara vilka samlarobjekt han förvärvade, utan också att denna privata samling med 51 titlar i 81 volymer var större än många kyrkobibliotek -och då talar vi om en tid då en enda bok kunde kosta en hel månadslön! I denna mycket väldokumenterade samling ingick inte skönlitteratur, även om den redan fanns i omlopp. På 1720-talet publicerades tyska översättningar av ”Robinson Crusoe” eller ”Gullivers resor” – men det är tveksamt om Bach också skaffade sig sådana böcker. På den tiden varnade man fortfarande för romaner, eftersom de ansågs vara en inkörsport till alla typer av dåligt uppförande. Bachs boksamling innehöll endast religiösa skrifter.
Låt oss återvända till musikbiblioteket. I vårt program kommer du att höra ett litet urval av de verk som vi vet att han ägde. Bland dessa finns ett par motetter av Bachs äldre släktingar som inleder konserten. Från den nekrolog som sonen Carl Philipp Emanuel Bach skrev om sin far Johann Sebastian vet vi exakt vilka kompositioner från den vittförgrenade och musikaliskt mycket aktiva Bach-familjen som Johann Sebastian förvarade hemma. Den skatten var noggrant bevakad. Kompositionerna studerades, användes som undervisningsmaterial och enstaka kompositioner framfördes då och då. Efter faderns död övergick samlingen i den äldste sonen Carl Philipp Emanuels ägo. Han gav den namnet ”Altbachisches Archiv”. Den förvärvades senare av en ivrig musiksamlare, varifrån den hamnade i arkivet hos Singakademie Berlin men efter andra världskriget försvann den spårlöst. Som en försiktighetsåtgärd hade den i god tid förts ut ur Berlin och placerats på ett slott i Nedre Schlesien. Där gick dock spåret förlorat. Efter en lång tids sökande återupptäckte Bach-forskaren Christoph Wolff 1999 samlingen i statsarkivet i Kiev och 2001 återlämnades den till sin ägare, Singakademie Berlin.
Giovanni Pierluigi da Palestrinas Agnus Dei I och II från Missa Ut re mi fa sol la för in renässansens renhet och polyfoni i vårt program. Johann Sebastian Bach ägde flera mässor komponerade av den italienske mästaren, men i ärlighetens namn måste vi erkänna att den exakta mässan Ut re mi fa sol la förmodligen inte fanns med bland dem. Vi är dock övertygade om att han säkert skulle ha varit lika entusiastisk över detta verk som vi är!
Mässans form, baserad på en cantus firmus, var mycket vanlig i Europa på Palestrinas tid (och även före honom). En melodi, folksång eller solmisationsstavelser citerades ofta i långa noter som den strukturella, harmoniska och tematiska grunden för musiken. I vår mässa är det en enkel sekvens av sex toner som stiger i steg: 1-2-3-4-5-6. Ibland framträder den och hörs tydligt, ibland är den dold i den täta sammanvävningen av röster. Ibland klingar den ensam, en annan gång tätt följd av en skala som imiterar den. Och den inte bara stiger, utan sjunker också flera gånger.
Johann Kuhnau, Bachs föregångare som Thomaskantor, är representerad med Tristis est anima mea, en gripande reflektion över passionshistorien. Sedan kommer du att höra några av Johann Sebastians egna verk arrangerade av andra. Komm, süßer Tod är en andlig sång och noterades av Bach endast som en melodi med en ackompanjerande basstämma (basso continuo). Med Peter Cornelius Bußlied, som inspirerats av Bachs Sarabande ur Franska sviten nr 1 (BWV 812), gör vi en resa in i 1800-talet. Att ta äldre verk som utgångspunkt för arrangemang var vanligt redan på Bachs tid. Att välja ett rent instrumentalstycke (för cembalo eller piano) och arrangera det för fyrstämmig kör är dock mycket ovanligt med tanke på Bach och hans samtid. Texten är skriven av Cornelius själv och är ett exempel på 1800-talets uttrycksfulla och bildrika språk.
Den vackra arian Bist du bei mir komponerades ursprungligen av Gottfried Heinrich Stölzel. Den är hämtad ur hans opera ”Diomedes” som hade premiär i Bayreuth 1718.
Johann Sebastian Bach tog med arian i Notenbüchlein für Anna Magdalena Bach, en samling huvudsakligen instrumentala verk som han sammanställde för sin andra fru 1725. Tack vare Bachs arrangemang för sång och continuo blev Bist du bei mir mer allmänt känd. Arian är tidlöst vacker och rörande och den fängslar med sin enkla skönhet och sitt djupa budskap. I den här konserten får du höra två versioner som följer på varandra. Först Stölzels ursprungliga harmonisering, framförd av sopranerna och endast ackompanjerad av orgeln. Därefter sjunger kören ett helt nytt arrangemang, som följer Bachs version och bygger på hans baslinje, som skiljer sig något från originalet.
Efter dessa bearbetningar av andliga sånger och arior fortsätter vi konserten med två fantastiska originalkompositioner av Johann Sebastian Bach, motetterna Komm, Jesu, komm och Singet dem Herrn ein neues Lied. De hör till mästarens mest krävande, gripande och vackra vokalverk. Samtidigt sluter vi den stora båge som började med de äldre motetterna. Det är inte svårt att känna igen parallellerna till Bachs förfäder. Bach växte upp med dem och undervisades av dem. Han internaliserade form, stil och uttrycksfullhet och utvecklade samma förkärlek för kraftfull poesi och meningsfulla bibelverser. Men han lät det inte stanna vid det, utan fortsatte att utveckla motettens form och förde den till en obestridlig höjdpunkt i mitten av 1700-talet.
Bachs egen nedteckning – hans autograf – är förlorad, men en elevs kopia vittnar om att motetten Komm, Jesu, komm komponerades senast 1732. Och texten har så mycket med Leipzig att göra att motetten knappast kan ha komponerats innan Bach tillträdde sin tjänst som Thomaskantor 1723. Författaren till den totalt elva verser långa dikten var Paul Thymich, en lärare vid Thomasschule som var känd poet och operalibrettist. Han hade skrivit texten till begravningen av skolans förre rektor långt innan Bach började komponera. Bach valde två verser och tog även över refrängen ”Jag är vägen och sanningen och livet”. Den första versen satte han i dubbelkör, uttrycksfull och målande. Den kontrasterade han med den andra versen i en mycket mer koncis homofon fyrstämmig sats i ariosoform och med otroligt vacker harmonisering.
Vi avslutar konserten med den jublande, virtuosa motetten Singet dem Herrn ein neues Lied. Inget annat körverk av Bach är bättre lämpat för finalen. Vi vet från ett framförande i Leipzig 1789 att Wolfgang Amadeus Mozart satt i publiken och att han talade entusiastiskt om verket långt efteråt. Bach låter alla åtta stämmor sjunga den ena koloraturen efter den andra med en sådan virtuositet att han förmodligen tänkte på instrument snarare än den mänskliga rösten när han komponerade. Faktum är att sångarna på många ställen i motetten sjunger ”instrumentalt”, d.v.s. orienterar sig efter instrumentens flyt och virtuositet och imiterar dem. Bach utnyttjar alla möjligheter som de åtta stämmorna erbjuder, uppdelade i två körer som står mot varandra och ibland även dansar med varandra. Först i den avslutande fugan ”Alles, was Odem hat” förenar han de båda körerna i fyrstämmig harmoni. Motettens introverta mittparti står i tydlig kontrast till allt jubel, med en koralvers som framförs intimt av den andra kören. Första kören intonerar en bedjande bön om Guds framtida beskydd. Den kompositoriska bakgrunden till verket är okänd. Till skillnad från de flesta av Bachs andra motetter komponerades Singet dem Herrn ein neues Lied troligen inte för en begravningsgudstjänst. Det är mycket mer troligt att Bach skapade den för ett lyckligt tillfälle.
Florian Benfer